# Resa I Persien

*Exported from [Holy-Writings.com](https://www.holy-writings.com/) on 2026-06-19 — 1 clipping.*

---

> Source: Bahá'í Library Online (bahai-library.com), curated by Jonah Winters. Used by permission of the curator. Original citation: Hermann Vambery, Resa I Persien, bahai-library.com.
> ──────────────────────────────────────────────────────────────────────
> 
> Resa I Persien
> 
> "Journey in Persia"
> 
> Hermann Vambery
> 
> Landskrona: J. L. Törnqvists Förlag, 1869
> 
> RESA I PERSIEN
> AF
> HERMANN VÁMBÉRYÖversättningJ. L. Törnqvists Förlag, Landskrona
> 
> Berlingska Boktryckeriet, Lund
> 1869
> 
> Bakgrunn: Armin Vambéry ble født i 1832 og kom fra et fattig jødisk hjem i Ungarn. Hans
> virkelige navn var Hermann Bamberger, som senere ble forandret til Armin Vambéry. Nâr han var fem âr døde hans far og hans mor giftet seg pâ ny.
> Nâr han var 12 âr ble han forlatt og han begynte â arbeide hos en skredder. Etter hvert begynte han pâ en høyere skole i Pressburg der han lærte
> latin. Senere vandret han med sin ryggsekk til Wien og Prague. I 1847 begynte han â undervise sprâk ti timer om dagen og brukte resten av dagen
> til â lære seg andre slaviske sprâk, tyrkisk, arabisk, gresk, fransk, engelsk, dansk og svensk. Han kunne resitere fra Lomonosov, Pusjkin, Tegnér,
> Andersen og Öhlenschläger. Han drømte om Asia, eventyrenes land og ble aldri lei av boka Arabiske Netter.
> 
> 22 âr gammel og med 15 forinter i lomma reiste han til Konstantinopel med bât, der han betalte for seg ved â resitere fra kjente forfattere.
> Etter hvert ble han kjent i Istanbuls jet-set og ved 30 ârs alder var han sâ kjent med orientalsk levevis at han bestemte seg for â gjøre
> virkelighet av sin drøm om â reise til sentral-Asia. Han red inn i Teheran 21. mai 1862 i selskap med noen armenier. Han reiste videre til Tabriz
> og ble der noen uker for â studere Shia Islam. Den 2. desember 1862 forlot han pâ ny Teheran sammen med en gruppe pilgrimer. Via Kum kom han til
> Isfahan, der han ble i to uker. Deretter red han alene over Mardescht platâet til Persepolis og videre til Schiraz, der han ble i seks uker. Der
> ble han kjent med en svensk lege, doktor Fagergren. Nâr Vambéry skulle forlate Schiraz ble byen rammet av et kraftig jordskjelv, noe som ogsâ
> 
> hadde rammet byen 12 âr tidligere.
> 
> Gjennom sin bok om sine opplevelser i Persia og sentral-Asia fikk han bâde anerkjennelse og god økonomi. Keiser Franz-Joseph av Østerrike-Ungarn
> utnevnte i 1865 Vambéry til professor i orientalske sprâk i Budapest. Etter hvert kom han i kontakt med den svenske oppdagelsesreisende Sven Hedin
> som han hadde en stor korrespondanse med.
> 
> I 1912 var Abdu’l-Bahá pâ reise i Europa og i Budapest møtte han Vambéry, som var en av datidens største orientalister. Som en anerkjennelse
> av dette viktige møtet skrev Vambéry et takkebrev til Abdu’l-Bahá. I brevet priser Vambéry Abdu’l-Bahá for det arbeid han gjør for menneskehetens
> velferd. Han forteller om at han har reist i mange land og møtt mange kulturer og religioner. Han beklager at forskjellige religioners tilhengere
> hater og kriger med hverandre. Han setter derfor meget stor pris pâ det arbeid Abdu’l-Bahá gjør for â skape fred pâ jorden.
> 
> Armin Vambéry døde 15 september 1913.
> 
> Kilder:
> Vambery,
> Armin (Herman) 1832-1913 av John Boija
> 
> The Babi and Baha’i religions, 1844-1944, Some Contemporary Western Accounts, Moojan Momen
> 
> Utdrag fra boken "Resa i Persien" side 214 - 226
> 
> Vi höllo vâr morgonrast och intogo vâr frukost vid den af blott nâgra hus bestâende byn Ali Abbad. Mina tartariska
> följeslagare kastade sig genast öfver pomeransträden, sedan de för nâgra öre fâtt tillâtelse att äta sâ mycket de förmâdde, och deras lystnad var
> sâ stor, att de uppâto de första frukterna med skalen. I deras hembygd känner man denna frukt blott till namnet, och frukosten i Ali Abbad kommer
> säkert att blifva i oförgätlig hâgkomst hos en hvar af dem, sâ länge han, lefver. - Jag begaf mig emellertid som. vanligt in ibland perserna,
> afhörde med spänd uppmärksamhet deras samtal angâende guvernör, schah och turkomaner, och dâ jag dervid erfor att babi-sektens berömda fästning
> 
> Scheikh Taberzi funnes här i närheten, var det med verkligt nöje jag af nâgra ögonvittnens mun hörde omtalas de, strider, som utkämpades af
> dessa beryktade religionssvärmare. Babi-sekten är en ovanlig företeelse i Persiens kulturhistoria, och dâ historien om denne beryktade profets
> uppkomst och undergâng äfven torde vara af intresse för mina läsare, vilja, vi här göra en liten afvikelse frân vârt ämne och medan vâr karavan
> lângsamt fortskrider pâ sin väg till Sari, berätta hvilken denne Bab var, pâ hvad sätt han vann ett sâ stort anseende och huru han dukade under.
> 
> Bab och babis.
> I Schiraz lefde âr 1843 en ung mollah vid namn mirza Ali Muhammed,
> hvilken redan tidigt utmärkte sig i kretsen af sina bekanta genom sin skarpsinnighet, sin hemmastaddhet i de heliga böckerna, sin välljudande
> stämma samt sina stora talaregâfvor. Härtill kom - äfven den omständigheten, att han sâsom seid i rätt nedstigande led härstammade frân
> profetens familj. Den dubbla aktning man Sâlunda bevisade, sâ väl hans personlighet som hans talanger alstrade hos den redan af naturen öfverspända
> unga mullah känslor af stark egenkärlek samt en öfverdrifvet hög tanke om sig sjelf. Icke nöjd med den studiekurs, som alla religionslärde i
> Persien mâste genomgâ, började han redan tidigt vinnlägga sig om rumuzat, d.v.s. de förborgade vetenskaperna, umgicks mycket med guebrer, judar
> och armenier; och dâ han, missnöjd med sakernas gamla skick, alltjemt fördjupade sig i grubblerier pâ nâgonting nytt och utomordentligt, och med
> inbillningen om sin storhet äfven ville framträda med nâgot öfverraskande alster af sina själsförmögenheter, hade, den eldige sydlänningen redan
> tidigt intagits af den idén att kasta öfver ända islams gamla religiösa lärobyggnad och i dess ställe införa en ny troslära, sâsom vars profet han
> dâ skulle uppträda för världen. Att man i den islamitiska östern icke sâ plötsligt kan framkomma med dylika âsigter, inses troligen lätt af litet
> hvar, och seid Ali Muhammed visste detta allra bäst. För att betrygga sin framtida makt fick han ej i förtid förderfva sitt rykte som from,
> nitälskande schiit. Han förde derföre en lâng tid ett strängt, sjelfspäkande lefnadssätt, talade alltid om Muhammed och imamerna som om de varit
> föremâl för hans djupaste dyrkan, och för att ännu bättre kunna framstâ sâsom en gudaingifven man, anträdde han till och med en pilgrimsfärd till
> Mekka. Derifrân begaf han sig till Bagdad, för att besöka de der i nejden varande heliga schiitiska orterna. Under vägen hade han, alltjemt
> förstâtt locka en nyfiken hop af sina landsmän omkring sig. Hans glödande vältalighet skall hafva gjort underverk, och man berättar att personer,
> hvilka gingo. till honom för att lâta undervisa sig i islam, blefvo till den grad bedârade af hans ord, att de i hänförelsens hetta knappast
> märkte, det mollah afledde dem frân deras tro i stället för att styrka dem i densamma. Frân Tigris’ stränder âterkommen till sin fädernestad,
> hade hans reskamrater, hvilka voro hans första anhängare, snart, förskaffat, honom en hel mängd proselyter. Öppet talade man ännu icke om
> grundandet af nâgon ny religion. Man omtalade blott för hvarandra, att hadschi Ali Muhammed sade helt undersköna saker. Hans hus belägrades
> derföre snart af âhörare, pâ gatan visade han sig alltid med ett stort âtfölje af allehanda slags folk, sâ väl mollahs som handtverkare och
> bönder, och efter hvad man berättade mig i Schiraz, utgjorde det allmänna samtalsämnet pâ den tiden icke sâ mycket tanken pâ en ny religion som
> den dräpande logik, varmed han angrep presterskapets missbruk, samt hans djerfva satser rörande mânga tvifvelaktiga ställen i den heliga skrift.
> Att mollahs snart mâste blifva hans oförsonligaste fiender, är lätt begripligt. Han förklarades af dem för en kättersk förförare, hvilket likväl
> blott förskaffade honom ytterligare anseende hos sitt parti, enär de herrskande mollahs icke äro synnerligt väl anskrifne i Iran. Dâ han
> sedermera vid flere offentliga disputationer genom sin oförlikneliga vältalighet bragte de förnämsta ulemas till tystnad, och denna seger
> förskaffade honom den, obestridda öfverlägsenhetens palm, började vâr svärmare snart äfven att framkomma med sina verkliga afsigter. Han lät
> förstâ att icke blott prästerskapet i Schiraz och Iran, utan att samtlige mollahs i hela islam sväfvade i villfarelse, men att han, som vore i
> besittning af den sanna trons diamant, snart skulle lâta densamma glänsa sâ, att dess strâlar skulle till honom locka de rättrogna frân de
> aflägsnaste trakter och slâ de motspänstige med blindhet. Ja, han gick snart ännu längre; och dâ han en gâng skulle för sina lärjungar skildra
> det förhâllande, som egde rum emellan honom och den Allsmäktige, skall han pâ arabiska hafva utropat: "Hu el ilm, ve ena babi hi'"
> 
> (Han är vetenskapen, men jag är dess port); eller med andra ord: om ni viljen komma till honom, kan det endast ske genom mig. Och dâ han
> utmärkte sig sjelf med benämningen Bab (port), blef detta snart hans vanliga namn, liksom bekännarne af hans lära kallades babis.
> 
> Det är i sanning besynnerligt att perserna, hvilka likväl, efter hvad man vill tycka, äro ifriga muhammedaner och isynnerhet med en sällsynt
> fanatism hänga fast vid sin sekt, sâ blindt kunde hängifva sig ât den nya profetens, deras föregâende religions grundsatser sâ fullkomligt
> motsägande, läror, och detta bekräftar allra bäst den af mig ofta frâmstälda âsigten, att de trots allt, yttre bigotteri äro österlandets klenaste
> muhammedaner. Deras eldfängda lynne finner sin tillfredsställelse i det nya och utomordentliga, och om ocksâ endast fâ begrepo grundtanken i den
> babiska läran och mâhända icke heller brydde sig om att gâ till botten af densamma, blefvo de likväl hennes ifriga anhängare, betraktade hennes
> stiftare som ett öfvernaturligt väsen samt hedrade honom med titeln hazreti Ala (den högsta högheten).
> 
> Myndigheterna i Schiraz, hvilka länge betraktade Babs uppträdande som ett oskyldigt tokeri, kommo till nogare besinning först
> sedan hans makt fâtt en betydlig utsträckning. Guvernören mirza Hussein khan beslöt dâ i samrâd med de andliga myndigheterna, att
> underställa saken hofvet i Teherân, hvarvid man naturligtvis med de mörkaste färger utmâlade de faror, hvarmed den kätterska seidens uppträdande
> hotade den sanna religionen. Men Bab, som genast underrättades härom, bragtes deraf icke det ringaste ur sin fattning. Äfven han skref ett bref
> till konungen och dennes minister, hvari han utfor i bittra klagomâl öfver ulemas förkastlighet och sade det han till följe af gudomlig kallelse
> vore sänd, att afhjelpa detta onda. Han visste det hans mäktige motstândare skulle förorsaka honom en svâr strid, men han förlitade sig pâ sin
> rättfärdiga sak, för hvilken sâ väl han som alla hans anhängare voro färdiga att uppoffra sina lif. Pâ, den tiden regerade den svage Mehemed
> schah eller rättare sagdt dennes minister hadschi mirza Agazi, hvars besynnerliga idéer om religion, tillgifvenhet för Sofismen*)
> 
> och märkliga vänskap med guebrerna voro en förargelse för hvarje äkta muselman. Sâsom man kunnat förutse förfor denne minister, trots alla
> det högre presterskapets intalningar, icke blott icke med tillbörlig stränghet mot den reformatoriska seiden frân Schiraz, utan enligt mângas
> pâstâende beskyddade han denne i hemlighet. I stället att rödja honom ur vägen, dömde han honom till hus-arrest, hvilken milda behandling gaf
> hans anhängare ny vind i seglen, sâ att de, genom honom omvändas antal tilltog med hvar dag. Äfven Bab uttalade sig nu allt tydligare och
> bestämdare angâende beskaffenheten af sin sändning; och dâ, han snart âterfick sin frihet, blef han i stând att utbreda sin lära icke blott i sin
> närmaste omgifning utan äfven till alla delar af riket genom utsända apostlar. Bland dessa sistnämnda var en viss mollah Hussein Buschrevi
> 
> den mest framstâende; 'ty äfven hans fiender erkänna hans store talanger. Frân Khorasan, der han tillbragt sina ungdomsâr med religionsstudier
> och kasuistik, kom han till Schiraz, gjorde der bekantskap med den högsta högheten samt blef genast, en af dennes verksammaste och
> ifrigaste rnedhjelpare. Pâ âterresan till sin hembygd uppträdde han offentligt sâ väl i Isfahân, der han förvärfvade sig ett betydligt antal
> anhängare, som äfven i Kaschan och Teherân, der han väckte ett sâ stort uppseende, att till och med konungen önskade se honom. Äfven denne och
> hans minister sökte han omvända, i det han ât dem öfverlemnade ett exemplar af Babs nya religionsbok. Enligt grefve Gobineaus utsago skall han
> ibland annat äfven fästat deras uppmärksamhet pâ, att man med afseende pâ den alltjemt vigtigare blifvande beröringen mellan Iran och Europa
> behöfde en sâdan religion, hvilken undanröjde sâdana separatistiska idéer som afskyn för frengis sâsom orena, mânggiftet, o. s. v och att en
> dylik tanke redan hyllats af tre bland central-Asiens store monarker nämligen stormogul schah Akkbar, schah Ismael och Nadir schah. Bab
> 
> âsyftade nu ingenting, annat än en dylik sammansmältning, och konungen skulle kröna sig med en evinnerlig ära, i fall han understödde honom
> häruti. Mehemed schah, som var en österlänning af äkta skrot och korn, hvilken bäst tyckte om att sakerna fingo gâ sin vanliga gâng,
> eftersträfvade helt, andra saker än dem mollah Hussein lofvade honom. Han ville blott blifva qvitt de häftiga giktplâgor hvaraf han pinades, han
> ville hafva lugn; och utan att vara uppfyld af nâgon synnerlig förbittring emot Babs uppträdande, voro dessa vidtgripande, oroande ord
> tillräckliga, för att man lät mollah Hussein förstâ, att i fall han icke genast jemte sina anhöriga lemnade Teherân, skulle det gâ honom illa.
> Han aflägsnade sig äfven, men det âdagalagda motstândet stegrade blott hans ifver, och hvarhelst han kom i landet, omvände kraften af hans tal
> mânga till den nya läran. Han betraktades som den andre personen näst Bab och kallades den högsta höghetens vikarie.
> 
> Utom mollab Hussein gafs det äfven tvâ andra personer, hvilka voro de förnämligaste utbredarne af den nya läran. Den ene
> hette hadschi Muhammed Ali Barfuruschi (emedan han härstammade frân Barfurusch i Mazenderân) och den andre var et fruntimmer frân Kazvin,
> hvars egentliga namn var Zerin Tadsch men af Bab utbyttes mot Gurret-yl-Ain, det vill säga Ögonblende. Underbara saker berättas om detta
> fruntimmers skönhet och själsförmögenheter. Hon var dotter till en mollah, hade redan tidigt vinnlagt sig om teologien och blef sedan hon
> omfattat den nye profetens lära, en af dennes ifrigaste bekännare. Oaktadt alla fadrens, morbroderns och makens böner öfvergick hon öppet till
> den nya religionen, visade sig utan slöja pâ offentliga platser och förkunnade öfverallt högt den lära, om hvars förträfflighet hon var öfvertygad
> i sitt innersta. Detta var en sällspord företeelse inom Irans islamitiska verld att se en skön ung fru med en sällsynt dygdig karakter, icke
> blott bildad utan till och med lärd, gâ omkring obeslöjad; ocksâ var det ej underligt, om hennes apostoliska uppträdande hade en utomordentlig
> verkan.
> 
> Dessa tre delade emellan sig hela, Irans omvändelse och det är i, sanning, märkvärdigt, huru styrelsen sâ väl under Mehemed schahs senaste
> regeringsâr som äfven i början af Nasred-dins tronbestigning med lugn âsâg, hurusom Bab genom sina agitatorer underminerade landet, i alla
> riktningar, huru han genom sina nya läror utsâdde tvedrägt icke blott emellan folk och myndigheter, utan äfven emellan de särskilda medlemmarna
> af en och samma familj, och sâlunda stiftade ofog, ja, huru han sâ smâningom förberedde Iran till en storartad revolution. De första öppna
> oroligheterna utbröto i Khorasan. Mollah Hussein, som der stod i spetsen för de nyomvände, gaf regeringen mycket att sköta, ehuru hon förut var
> fullt upptagen med att dämpa salarernas uppresning. Bâde i Mesebed, och Nishabur kom det till och med till ordentliga gatustrider. Ifrân det
> 
> ögonblick de antogo den nya läran, voro babis äfvcn ursinniga försvarare af densamma, och mollahs och fredliga köpmän, hvilka förut endast sällan
> handhaft vapen, förvandlades till tappra krigare genom nitet för den nya religionen. I Khorasan kunde mollah Hussein Buschrevi likväl icke vinna
> nâgon synnerlig utsigt pâ nâgot stort anhang. Han drog sig derföre med de sina tillbaka till Mazenderâns berg, der hans bemödanden kröntes, af en
> lysande framgâng. Ty knappt hade han varit der nâgra veckor, förr än en sâdan hop menniskor slöt sig till honom, att guvernören, som sâg sig ur
> stând att försvara provinsen, snart mâste skicka till Teherân med anhâllan om hjelp. Ett ordentligt fälttâg öppnades nu emot den nya sekten. Men
> ehuru krigslyckan alltjemt var de svärmiska religionskämparne bevâgen, tvingade öfvermakten dem likväl att draga sig tillbaka, och dâ det icke
> är nâgon brist pâ smyghâl i det skogbevuxna och bergiga Mazenderân, hade de utvalt den pâ vägen mellan Sari och Barfurusch befintliga
> vallfartsorten Scheikh Tabersi till sin vapenplats. Mollah Hussein, hvilken fortfarande stod i spetsen för dem, lät befästa stället. Grafvar
> uppkastades och inom kort tid hade de stridbara babis försett den sâ rikligt med proviant, att de ansâgo sig för en lâng tid der kunna trotsa sina
> fienders angrepp. Härifrân bedrefs nu äfven omvändelseverket allt ifrigare i provinsen. De bâda anförarne, mollah Hussein Buschrevi och Muhammed
> Ali Barfuruschi voro outtröttliga i sitt nit, och man berättar äfven underbara saker om den blinda lydnad, hvarmed deras befallningar verkstäldes.
> Dâ de sedermera kringrända och hârdt ansatta mâste utstâ svâra lidanden, visade de äfven en beslutsamhet och ett dödsförakt, som endast ett
> 
> öfverspändt religionsnit förmâr frambringa hos österlänningarne. I början gjorde babis flera lyckliga utfall, hvarvid de anstälde ett stort
> nederlag bland de belägrande; och de grymheter, som vid dylika strider â ömse sidor utöfvades, skildras än i dag i Mazenderân med de rysligaste
> färger. Efterhand hopsmälte likväl de vilda svärmarnes antal, och dâ slutligen mollah Hussein sjelf stupat och de qvarvarande, drifna af hungern,
> vâgade den sista förtviflade striden, lyckades det slutligen de kungliga trupperna att intaga Scheikh Tabersi, ehuru de först öfver hopar af
> försvararnes lik kunde bana sig en väg till denna deras sista tillflyktsort.
> 
> Under det hela Iran med spänd uppmärksamhet följde den kamp, som sâlunda pâgick i Mazenderân, lefde Bab sjelf i Schiraz, der
> han instängd i sitt hus, umgicks med endast fâ, om icke med öfverjordiska andar, som hans anhängare pâstâ; och verkligen mâste han icke nu pâ
> fullt allvar hafva trott pâ sannfärdigheten af sin sändning; ty' märkvärdigt blifver det alltid, att medan han satt der i stillhet, utbredde hans
> lära sig allt mer till alla delar och bland alla klasser i det stora riket. Ty det var icke blott bönder som antogo hans lära, utan äfven ganska
> mânga prester, och till och med Persiens judar visade benägenhet för densamma. Mycket bidrog väl till densammas utbredning, att det fanns kraftiga
> män bland hennes förste förkämpar, sâsom mollah Hussein Buschrevi, som till och med vâgade trotsa sjelfva schahen; och de talrika nederlag som
> tillfogades de kungliga trupperna, voro den nya lärans vältaligaste underverk.
> 
> Knappt var man likväl genom väldiga blodströmmar blifven herre öfver upprorslâgan i Mazenderân förrän striden med föga mindre
> förbittring uppflammade pâ ett annat ställe. Detta var Zendschan, hufvudstaden i det väl befolkade distriktet Khamsa, der en viss mollah
> Muhammed Ali Zendschani med samma förvânande energi, som hans med-apostel i Mazenderân, anförde befolkningen först emot ortens guvernör
> och sedan emot en betydlig frân Teherân utsänd truppstyrka. Man varseblifver ännu i dag spâren efter den förödelse, som denna fruktansvärda kamp
> anstälde öfverallt i Zendschan. Förskansade i nämnde stads citadell kämpade babis, hvilka till mesta delen bestodo af fredliga borgare, med
> oerhörd förbittring och gjorde underverk af tapperhet, tills slutligen äfven de efter en förtviflad kamp dukade under för de kunliga truppernas
> 
> öfvermakt. Vid en af dessa strider blef mollah Muhammed Ali svârt sârad och dâ han efter flere dagars lidanden kände sitt slut nalkas, församlade
> han de förnämsta bland sina anhängare kring sitt dödsläger, gaf dem under kanonernas dunder sina sista föreskrifter och uppmanade dem att icke
> lâta hans död afskrämma sig, utan göra fienden motstând sâ länge de förmâdde röra en lem. Han visade dem för öfrigt att detta icke vore nâgon sâ
> 
> särdeles stor hjeltedat; ty hvad honom beträffade, skulle han efter 40 dagar ânyo uppstâ och de sjelfva skulle finna döden vara föga svârare. Han
> uppmanade leende en hvar af de närvarande att visa sig glada och frimodiga; ty ingen bör blifva nedslagen öfver dylika öfvergâende missöden. Och
> dermed uppgaf han andan. Han begrofs i sina kläder med svärdet vid sidan. Men saknaden af hans uppmuntrande närvaro i de stridandes leder blef
> snart märkbar. De kungliga trupperna gjorde allt större framsteg, och dâ Babs fanatiska anhängare till slut sâgo sig nödsakade att nedlägga
> vapnen, nedhöggos de pâ det grymmaste oaktadt den utlofvade pardonen.
> 
> Äfven pâ andra punkter föreföllo mindre betydande upplopp; och dâ styrelsen derföre nu ansâg det vara hög tid att rycka upp
> detta onda med roten, blef profeten frân Schiraz tillfângatagen i sitt eget hus och jemte tvâ af sina trognaste anhängare insatt pâ citadellet i
> Täbriz. Här instäldes han först inför en talrik församling af stadens förnämsta skriftlärde, hvilka skulle förklara hans lära för falsk, för att
> pâ detta sätt tillintetgöra hans anseende i befolkningens ögon. Bab bestod den häftiga kontroversen med mycken talang och själsnärvaro, men dâ
> 
> afsigten dermed endast var att pâdyfla honom grofva villfarelser, sâ hjelpte alla hans ansträngningar till intet och han dömdes till döden sâsom
> kättare, uppviglare och rebell emot konung och religion. För att, öfvertyga verlden om profetens dödlighet, lät man verkställa afrättningen med
> all möjlig offentlighet. Hans begge trogna lärjungar beledsagade honom pâ den sista färden. Den ene, vid namn Aga Seid Senveizi, nedföll
> till jorden utmattad af plâgor och qval och grät bittert. Man lofvade honom strafflöshet, om han ville afsvärja den nya läran och skymfa Bab.
> 
> öfverväldigad af smärtan lät han öfvertala sig att spotta sin herre och mästare i ansigtet, hvarpâ han försattes i frihet. Han flydde nu till
> Teherân; men hans ânger gjorde honom derpâ till en ännu ursinnigare babi, hvarföre han ocksâ sedermera fick lida en den rysligaste martyrdöd.
> Men den andra lärjungen förblef stândaktig, hvarföre hanjemte sin mästare uppstäldes emot en mur, för att jemte denne skjutas. Begge voro
> fastbundna, med rep, och man föreställa sig âskâdarnes förvâning, dâ efter de skott som ett helt kompani aflossade pâ delinqventerna, man sâg
> profeten Bab sjelf oskadd framträda ur krutröken. Kulorna hade pâ ett nästan otroligt vis afslitit alla de tâg, hvarmed han var fastbunden, utan
> att det ringaste hafva skadat honom sjelf; och dâ han ett stycke derifrân sâg ett vakthus, sprang han dit det mesta han förmâdde.
> 
> Hade Bab haft tillräcklig själsnärvaro för att i detta ögonblick af allmän häpnad, för den stora hopen af âskâdare framställa
> sig sâsom den der blifvit räddad genom ett gudomligt underverk, är det alls intet tvifvel underkastadt, att hvarken trupperna, eller konungen
> eller nâgon annan makt skulle för andra gângen kunnat lâta dödsstraffet gâ i verkställighet öfver honom. Men de sista timmarnas qval hade beröfvat
> honom all sin själsstyrka. Han blef fasttagen för andra gângen fastbunden och ehuru man nu endast med svârighet kunde fâ personer som ville skjuta
> pâ honom, gjorde likväl denna nya salfva ett slut pâ hans lif. Han sjönk ihop, och för att lâta folket förvissa sig om hans död, släpades hans lik
> i tre dagar omkring alla gator.
> 
> Men fastän Bab nu sâledes var död, var det likväl sâ lângt ifrân att hans anhängares nit utslocknade med hans frânfälle, att
> det tvärtom uppflammade med fördubblade raseri af kärlek till den fallne martyren och af hämd mot hans bödlar.
> 
> Den unge konung Nasr-ed-din schah, som man alltjemt eggade att pâ allt sätt förfölja babis, lät ocksâ alla upptänkliga grymheter utöfvas mot
> dem, hvilkas hämdkänsla derigenom endast ytterligare stegrades sâ, att monarken sjelf endast med knapp, nöd undkom ett försök mot hans lif, som
> gjordes af nâgra beslutsamma sektanhängare. Tid efter annan uppdyka alltjemt nya rykten om sammansvärjningar och mordförsök af denna hemliga sekt,
> och den svagaste misstanke är tillräcklig att bringa hela familjer om lifvet. Sâsom en oerhörd tortyr anses till och med af perserna sjelfva en
> viss Suleiman khans afrättning, hvilken öfvertygades om att vara hufvudman för förenämnda sammansvärjning och derföre dömdes till döden. Pâ denne,
> som var en fetlagd man, gjordes pâ fyra ställen i bröstet djupa skâror, i hvilka man stack brinnande vaxljus, hvarefter han fördes sâ länge
> omkring i bazaren, tills allt vaxet blifvit förtärdt och veken sedan mâste söka näring ât lâgan i delinqventens kringflytande fett. Derpâ fästades
> tunga, glödheta hästskor under fötterna pâ honom, hvarefter han ânyo fördes omkring och slutligen bröt man alla tänderna ur munnen pâ honom och
> inslog dem i form af en halfmâne i hans hufvudskâl. Dâ först dog han. Men det var icke blott män utan äfven qvinnor och barn, som sâlunda med
> sällspord stoicism uthärdade martyrdöden för sin tros skull. Mânga ville man rädda, i det man, uppmanade dem att afsvärja sina villfarelser; men
> sällan eller aldrig lyckades det att göra nâgon babi till affälling frân sin tro. Ty dâ, döden enligt deras âsigt var ett efterlängtade slut, en
> blott öfvergâende sömn, hvarur de snart âter skulle uppvakna, eftersträfvades den af mânga pâ allt möjligt vis, och öfvermâttan lyckliga skattade
> sig de, hvilka af sina andliga förmân erhöllo sâdana uppdrag, hvarigenom de kunde hoppas förvärfva martyrkronan.
> 
> Sedan vi nu yttrat oss sâ utförligt om babis sjelfva, kan läsaren med fog äfven fordra att fâ veta nâgot om deras lagbok eller andan af den
> lära, hvilken inom sâ kort tid förskaffat sig sâ mânga anhängare och, oaktadt alla möjlig utrotningsförsök, än i dag i Persien räknar om ocksâ
> 
> blott hemliga bekännare. Jag har under mitt vistande i Persien, hört mycket talas om den nya sektens kanun (lagbok), hvilken Bab
> sjelf skall hafva författat och hvaraf en äkta kopia skall finnas i kungliga biblioteket i Teherân. Ja, pâ senaste tiden skall till och med en
> afskrift deraf hafva afsändts till Petersburg. De afskrifter deraf, som möjligen kunna finnas i enskiltes ego, hâllas ytterst hemliga, ty ryktet
> om en dylik besittning kunde blifva ganska farlig för dess egare, dâ han derigenom lätt kunde râka i misstanke att vara en babi; ocksâ vâgar
> ingen tillstâ sig vara egare till en dylik bok. Likasom sjelfva böckerna sâlunda hâllas sâ förborgade som möjligt, sväfvar äfven ett stort
> dunkel angâende den nya lärans egentliga vetenskapliga grundval. Somliga pâstâ, att Bab predikat egendoms-gemensamhet, förnekat koran och
> alldeles förkastat alla islams föreskrifter. Andra gâ ännu längre och berätta, att han velat âstadkomma ett mellanting mellan den fornpersiska
> och kristna religionens läror; sannolikast synes mig likväl den uppgiften, enligt hvilken Bab med godkännande af den af Muhammed uppstälda
> profetföljden, endast sâ till vida, skiljt sig frân honom, att han icke kallar (den arabiske religionsstiftaren den siste profeten, utan anser
> en fortsättning af de tid efter annan inträdande gudomliga sändningarne för nödvändig; och dâ menskligheten efter Muhammeds tid âter försjunkit
> i synder, har det behagat Gud att sända honom, för att undervisa de syndfulla menniskorna om hvad deras frid tillhörde och uppmana dem till att
> omvända och bättra sig.
> 
> Sâsom profet börjar han skildra gudomspersonens egenskaper, en afhandling som bär mânga spâr af att han varit i nära beröring med kristne och
> guebrer. Han öfvergâr derefter till stadgarna för det nya religionssamfundet, hvars ledning han uppdrager ât ett visst antal prester. Nâgra
> helgedomar gifves det icke, utom babi-sektens martyrers grafvar. Äfven kible eller det stadgande, hvari det är en moslem föreskrifvet att
> han vid bönen skall vända sig ât det hâll, der Jerusalem eller Mekka är beläget, har han utelemnat. Babis behöfva ej afhâlla sig, frân rusgifvande
> drycker eller nâgra för en muhammedan eljest förbjudna födoämnen, samt äro med ett ord fritagna frân alla de ytterligheter, som Muhammed
> oafvisligt âlagt sina anhängare. Med mycken stränghet förfar han likväl mot dem, som icke tillhöra hans sekt. Af dessa fâr man icke begära nâgon
> miskund, sâledes icke heller hafva nâgon med dem. De fâ icke ega nâgot, följaktligen mâste de beröfvas alla sina egodelar, hvilket naturligtvis
> var en stark lockelse för de vinningslystna perserna. Endast folket och presterna ega del i bytet; konungen och myndigheterna spela öfverallt en
> underordnad roll. Nâgra skatter eller andra utskylder behöfva icke erläggas. Icke utan intresse äro hans föreskrifter angâende äktenskapet,
> hvilket han âlägger en hvar sâsom en pligt; och om han ocksâ tillâter mannen att taga sig en andra hustru, sâ tillrâder han likväl ingen att göra
> det, och anser för öfrigt mânggiftet sâsom mycket skadligt. Dessa föreskrifter skola hafva varit orsaken till att sâ mânga qvinnor blefvo hans
> ifriga anhängare. Han tillät dessa senare äfven att bortlägga slöjan. De fingo liksom karlarna visa sig öfverallt och hafva i allmänna lifvet
> enahanda rättigheter som dessa.
> 
> Babis heliga bok innehâller sâledes en brokig blandning af godt och ondt, af besynnerligt och märkvärdigt. Sjelf har jag ej kommit i tillfälle
> att se nâgon af dessa sâ kallade kanuns (lagböcker), och de spridda upplysningar jag här derom lemnat, har jag dels hemtat ur persernas egen mun,
> men dels äfven ur Gobineaus afhandling rörande detta ämne i hans arbete 'Les religions et les philosophies dans l'Asie centrale.' Pâ mig
> har likväl sâ väl Bab som hans lära icke gjort intrycket af nâgon allvarligt menad reform, eller nâgon verklig hänförelse. Under min lângvariga
> beröring med österlänningarne tror jag mig hafva funnit sâsom jag äfven ofta anmärkt pâ dessa blad, att de hafva en stor benägenhet att öfvergâ,
> frân den ena ytterligheten till, den andra. Under mitt vistande i Konstantinopel uppträdde i Turkiet tvâ dylika profeter. Men begge blefvo af
> den vaksamma turkiska regeringen genast häktade och röjda ur vägen. I alla islamitiska länder uppdyka tid efter annan nâgra öfverspända hufvuden,
> hvilka med uppbjudandet af hela sin rika fantasi för en kort tid bemäktiga sig den allmänna uppmärksamheten. Under en tidpunkt af oreda är det
> mycket lättare för dem att förskaffa sig anhängare; men der det blott finnes en skugga af regering, blifva de sâsom farliga för den bestâende
> ordningen pâ ett eller annat sâtt gjorda oskadliga. Och dâ vissa lyckliga tillfälligheter, hvilka i hög grad bidragit att föreviga vissa
> reformatorers och profeters namn, endast äro sällsporda, och österlänningen, oaktadt sin ögonblickliga hänförelse, likväl med seghet hänger fast
> vid sina gamla inrättningar, är det lätt begripligt, det de alltjemt ânyo uppdykande profeternas verk endast sällan öfverlefver dem sjelfva.
> 
> * Sâ benämnes en af âtskilliga muhammedanska anakoreter, hyllad mystisk troslära, enligt hvilken allt i denna verlden synes sâsom identiskt, och menniskan är en emanation frân gudomen, med hvilken hon sträfvar att âterförenas.
> 
> © Copyright 1869, Lund (Sweden)
> 
> METADATA
> 
> Views8342 views since posted 2010-07-11; last edit 2025-03-30 01:59 UTC;
> 
> previous at archive.org.../vambery_resa_persien
> Language
> Swedish
> Permission
> public domain
> Share
> 
> Shortlink: bahai-library.com/3773
> Citation: ris/3773
> 
> select Collection:
> Archives
> Articles
> Articles-unpublished
> Audio
> Bibliographies
> BIC
> Biographies
> Books
> Chronologies
> Compilations
> Compilations-NSA
> Compilations-personal
> Documents
> East-asia
> Encyclopedia
> Essays
> Etc
> Excerpts
> Fiction
> Glossaries
> Guardian
> Histories
> Introductory
> Letters
> Maps
> Music
> Newspapers
> NSA-documents
> NSA-letters
> Personal
> Pilgrims
> Poetry
> Presentations
> Resources
> Reviews
> Scripts
> Software
> Statistics
> Study
> Talks
> Theses
> Transcripts
> Translations
> UHJ-documents
> UHJ-letters
> Video
> Visual
> Writings
> 
> home
> 
> sitemap
> 
> series
> 
> chronology
> 
> search:
> author
> 
> title
> 
> date
> 
> tags
> 
> adv. search
> languages
> 
> inventory
> 
> bibliography
> 
> abbreviations
> 
> links
> 
> about
> 
> contact
> 
> RSS
> 
> new
>
> — *Resa I Persien (Used by permission of the curator)*